Svart marmor av David Ericsson. Omslag Kristoffer Nyhlén/ Sara Mac Key. Inbunden ca 280 sidor. ISBN 978-91-7037-404-3. Utkommer 24 mars 2009. Svart Marmor utgiven av ORDFRONT, Länk här »»
Hitta bokens lägsta pris »»
Resensioner:
Magnus Eriksson SvD här »» Pia Bergström AFTONBLADET här »»
Kulturbloggen intervjuade David Ericsson under hösten 2008 med anledning av Svart Marmor. »»

 

Många gånger har jag hört kompisar säga: ”Jag borde skriva en bok om mitt liv, berätta om sådant som hänt och om hur det egentligen var”.      Själv har jag nog också tänkt så men till skillnad från andra skrev jag till slut en bok. Eller böcker, det har blivit tre hittills.       Fast jag har till viss del haft skrivandet med mig från början. Min pappa jobbade på tidning hela sitt liv (fyrtio förlorade år, som han säger) och han hade nog velat bli författare egentligen. Kanske har jag blivit det i hans ställe.       Jag ångrar inte alla år som lastbilschaufför, de första sjutton som egen åkare. Men jag har hela tiden haft en känsla av att det finns något mer. Att alla milen i Sverige och Europa ska betyda något. Att landskapen, städerna, polarna, kvinnorna och sedan familjen inte bara ska passera likt vattnet som flyter under Paris broar.       Ändå var det ledan som fick mig att börja skriva. En heldagslossning med kemikalier åt ADR - Transport efter en blöt fest med ett några författare poeter jag råkar känna, fick mig att tänka:      ”Kan de, så kan väl jag!”       Och där jag satt på en träbänk vid Beckers färgfabrik i Gröndal i södra Stockholm medan gelkyd sakta klunkade ur min tankbil skrev jag plötsligt ”en dikt av vikt”. Utan att riktigt själv förstå hur det gick till.       Efter den dagen blev det nästan en mani att rimma dikter på ett block på motorhuven medan bilen rullade kors och tvärs genom landet. En dikt gick till exempel: Du är ett varmt hamnfik en tidig morgon Du är en stig, en väg, ett hus Du är tusen mil i en långtradare Du är en regnvåt motorväg i nattljus Du är E4:a Ljungby i snöstorm och blixthalka Du är Klevshultrasta i vargtimmen Du är en fylla i Helsingör Du är Köpenhamn och Istedgade i höstvinden Ditt liv är hårt kallt stål Du är en luffare, en dagkarl, en lösdrivare Ditt mål är nästa stad, nästa hamn, nästa last Och däckens sång mot asfalten när bilen rullar vidare I flera år diktade jag; i smyg och låste noga in dikterna dokumentlådan. På den tiden skämdes jag nämligen över min ”omanliga böjelse”.      Åren gick och min gamla Scania hundrafyrtioetta drog in pengar, just för att den var gammal och för att jag kan mecka och hade tillgång till verkstad. Krisen i början av nittiotalet avlöstes av bättre tider och jag var trött.      Med arbetstider på upp till åttio timmar i veckan kändes det ibland som om jag blivit en maskindel, som jag var av plåt. Andra gånger kändes tröttheten som att ständigt vandra i ett ösregn med vätan ända in på benen.      Dessutom behövde dragbilen bytas, trafikledningen sa att man inte vågade skicka ut mig på vägen längre trots att jag hade minst stillestånd av alla.      Enligt mina sömniga beräkningar mellan körningarna hemma vid köksbordet skulle en ny bil ge cirka trettiosju kronor i timmen i lön och en amorteringstid på sex - sju år.       Jag stod vid vägs ände, bokstavligt talat, och gav upp huvudräknandet. Trots allt hade jag lite pengar och så småningom kläckte jag idén att ta ett sabbatsår. Jag hade ju ändå kroppsarbetat sedan jag var sexton.       Jag sökte och kom in på en skrivarkurs vid en folkhögskola i Stockholm. Kontraktet med ADR - Transport blev uppsagt och bilen såld till några skummisar från Västerås (skattemyndigheten skickade frågor om affären långt efteråt). Året blev inte så lugnt som jag tänkt. Jag skrev nästan maniskt samtidigt som jag, som levt isolerad i en lastbilshytt, konfronterades med de mest besynnerliga personer på kursen. Som en som kallade sig ”Prins Per”.       Först försökte jag fly undan dem. Men efter ett tag beslöt jag mig för att ta reda på vad det var med dem. Till exempel den bleka lilla tjejen som smög efter väggarna, men stod och väntade på att få sällskap till tunnelbanan på vägen hem varje dag.       Ganska snart förstod jag att en del av dem, trots sin ungdom, blivit tilltufsade i livet av rätt så obehagliga händelser i barndomen. Här hade de en ventil för sin vånda i skrivandet.       Själv var jag mest förundrad över att de ändå tog sig fram och lappade ihop sina liv. Visserligen på ett rätt neurotiskt sätt, men ändå. Sådant som man inte märker i jobbvärlden kom fram och allt blev begripligt och till och med vackert i någon mening.        Den ende jag aldrig lyckades bli klok på var ”Prins Per”. Året gick, skolan tog slut och jag stod ute på gatan igen. Nu utan egen bil och försörjning. Men jag kände åkaren Gösta Stigenberg sedan tidigare och hos honom fick jag jobb: att köra en F12:a som egentligen var färdig för skroten. Men som ändå fungerade och hängde ihop på något sätt, även om jag en gång tappade en trailer i full fart för att vändskivan var slut.        Jag gick jag med i facket, precis som jag alltid gjort när jag haft anställningar. Ganska snart fick jag en Scania 143:a med körningar för Road Link över hela landet, Norden och lite Tyskland. Samtidigt skickade jag en novellsamling, Truck stop som jag påbörjat i folkhögskolan, till olika förlag.         I tidningen Transportarbetaren blev jag skribent med krönikor. En eftermiddag ringde de från Ordfront (samma förlag som Henning Mankell hade) och sa att de vill ge ut min bok.         När jag lossade trailern den kvällen visste jag att ingenting skulle bli sig likt. Det blev det inte heller...         Det blev stor uppståndelse när boken kom på våren 99. Förlaget ordnade releaseparty på restaurang Prinsen för stans alla gratisätande kändisar. Tidningarna ringde för att få intervjuer och det blev helsidor, lokalradioprogram och TV - soffor.        TV 4:s soffa var speciell. De ringde på morgonen och frågade om jag ville vara med dagen därpå. ”Visst”, sa jag. På kväller ringde de igen och sa att de bestämt att jag skulle ta med en lastbil till programmet!        Jag var ledig just då och ringde till basen på åkeriet. Men han tyckte att det var en skitsak och ville inte låna ut en bil i en timme. Han förstod tydligen inte reklamvärdet, eller också struntade han i det.        TV 4:a stod på sig. De hade bestämt sig för att ha med en lastbil och det var bara att fixa en, tyckte de. Då kom jag att tänka på min polare som var i Oslo med min 143:a. Visserligen hade han kört hela dagen. Men jag bad honom ändå att pinna på hem under natten. Vid femtiden på morgonen tog jag bilen med fullastad trailer i Västberga.        Senare, under direktsändningen inne i lastbilshytten, frågade Lasse Bengtsson om alla chaufförer fuskade och jobbade för länge. - En del gör det, sa jag. Men här på mitt åkeri fuskar vi aldrig med arbetstiderna!       Efter det här började ett slags dubbelliv. Jag blev invald i Författarförbundet och skrev artiklar för alltifrån DN till Transportarbetaren till Fib kulturfront och Ordfront Magasin. Samtidigt körde jag lastbil, fast nu med tillfälliga påhugg i Sverige och ner på kontinenten.       Ganska snart kom jag i kontakt med Transports kamp mot den olagliga trafiken från öst. Jag följde med i hamnarna och skrev om överlass och fulla chaufförer som ombudsmännen försökte stoppa handgripligen från att köra in i landet.       Mina båda världar fungerade som kommunicerande kärl. De unika kunskaper jag fick från ett håll gick att överföra till tidningssidorna och berätta om för omvärlden. Ett spel som dock inte var helt riskfritt skulle det visa sig. Ibland kan man få veta mer än vad som är riktigt hälsosamt. Om detta och ett svartåkeri med flera tusen bilar och förgreningar till öst handlar min senaste bok Taxfree.        Den är en fristående fortsättning på romanen Redlight. Namnet står för den rätt tuffa miljö som huvudpersonen, den trettioåttaårige Jack, lever i på sina resor genom Europa. Men boken handlar också om hur han återser den tjugoåriga Lea som Jack känt då hon var barn och som vill bli konstnär.        I deras förhållande möts två helt olika världar som ändå, på något sätt, har någonting viktigt gemensamt.

● Bokförlaget Ordfronts säljtext 2001:

Jack är ständigt på väg. I yrande snörök på glashala värmländska vintervägar eller ner genom Europa på den våtblänkande, bensinosande Autobahn. Han heter egentligen Jakob och är yrkeschaufför. Ofta känner han sig livegen, tvingad till långa arbetspass och pressande körscheman. Men livet på vägarna är också en flykt bort från en inrutad vardagstillvaro med sambo och son. Ibland passerar han utanför deras upplysta fönster. Så träffar han Lea. Hon är ung, går på konstskola och rör sig i en för Jack främmande värld där han känner sig mycket obekväm. Hennes skygghet och mystik ger honom ingen ro och mot allt förnuft dras han till henne. Redlight är en roman som med detaljskärpa och poetisk känsla skildrar yrkeschaufförens hårda liv; kamratskapet och konflikterna, motorvägarna, långtradarfiken och verkstäderna. Samtidigt är det en berättelse om kärleken mellan ett omaka par och om hur det förflutna kastar sin skugga.

● Sagt om David Ericsson:

En slipad och effektiv prosaist, med fin blick för tillvarons stora små under.       Örjan Abrahamsson, GT

Det finns sidor och stunder då David Ericsson är som den svenska landsvägens Leonard Cohen.      Carl Erland Andersson, Kvällsposten.

"För sin förra bok novellsamlingen Truck Stop (1999) fick David Ericsson mycket uppmärksamhet. Nu kommer hans första roman; RedLight, på Ordfront förlag.     Liksom den förra boken handlar det om långtradarchaufförer. Närmare bestämt chauffören Jack, som slits mellan familjen, flaskan och lastbilen.    Han förälskar sig i den betydligt yngre Lea. Hon är konststuderande och lever ett helt annat liv än de whiskydrickande chaufförerna. Jack känner sig malplacerad bland Leas vänner; "blivande designers, konstnärer, svartklädda poeter och 'wannabies' av alla de slag".     Styrkan i boken ligger i skildringen av arbetet. David Ericsson, som själv varit yrkeschaufför i 20 år, lyckas mycket väl med att beskriva chaufförernas arbetssituation, långtradarfik, färdskrivningsblanketter och stressade körscheman.     Liksom alla skickliga författare som någon gång haft ett hederligt arbete har David Ericsson betecknats som en modern arbetarförfattare. Vad det begreppet egentligen står för var oklart redan på 30-talet. Men proletärförfattare eller inte, David Ericsson är en av få författare som lyckas med att synliggöra arbetet, och visa upp det som en naturlig del av människornas vardag."     Recension av Kalle Holmqvist i tidningen Handelsnytt

Önskar du köpa Davids pocketböcker från Bocus.com  Beställ dom i Truckstop-shop här »»